empafaludi

Ibland hinner ens förflutna ikapp en. All smärta, all glädje, all rädsla, all sorg, alla skratt, alla bråk. Allt som man paketerat ihop och skickat iväg för lagring kan enkelt och oftast olägligt bara rivas upp och hällas ut i en enda stor röra på golvet. Om du är själv i rummet, vem ska då plocka ihop och omsorgsfullt omplacera, för att återigen packa ner alla utkastade känslor och minnen i sina boxar igen, förutom du själv?

Ibland känns det som att jag, med tanke på vad jag och min själ hunnit genomgå och genomlida, borde vara död, eller väldigt väldigt gammal.

Det kan gå dagar, veckor, månader eller faktiskt år som alla paket står och samlar damm på sitt lager, nästan så man glömmer bort dem. Men så ibland, från egentligen ingenstans kan man stöta på en av extranycklarna till lagret. Så blir man påmind. Går in i sig själv, börjar gräva, som att man hoppas på att finna en bortglömd skatt där bland allt bråte. Samma besvikelse varje gång. Men den här gången var något annorlunda. Kan det vara så att jag sökt efter fel saker? Vad är det jag hoppas på att finna, egentligen?

Jag börjar febrilt leta och vänder på de olika tingen för att finna en infallsvinkel jag tidigare ej sett. Vad har jag lärt mig av allt detta? Har jag låtit mig själv växa ur askan av mitt förflutna eller har jag legat där som ett kolli? Jag trodde jag visste exakt. Ack så fel jag hade. Jag har trott att jag har haft full kontroll över situationen. Jag har trott att det har vart en bra lösning att paketera allt och lägga på lager i hopp om att jag ska glömma dem och att de tillslut ska försvinna av sig själva, som i ett trollslag.

Varenda gång som jag råkat spilla ut allt på golvet igen har jag städat upp röran och lagt undan allt igen, längst in i förrådet. Men det går inte att fly från min last genom att gömma den. Jag måste acceptera att den finns där. Det är något jag har vart med om, något jag alltid kommer få leva med. Oavsett om jag har kartongerna framme eller undangömda så är jag fortfarande medveten om dess exsistens. Hela tiden, varje dag. Så många saker som jag inte önskar händer någon annan, någonsin. Något jag aldrig riktigt har accepterat är att det har hänt just mig. Därför har jag inte heller kunnat dra lärdom från det, för det har hela tiden vart så overkligt.

Men, så hände det igen. Jag stötte återigen på alla stängda kartonger, men kunde för en gångs skull se på dem med nya ögon. De finns där. De är verkliga. Jag kunde inte fly från dom, hur gärna jag än ville. Jag pinar mig själv när jag motvilligt öppnar dem för att, ännu en gång, bemöta innehållet. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur mycket av dessa saker har hänt just mig, hur jag samlat på mig all bråte i lådorna. Men jag försöker i alla fall acceptera att det finns där. Att det är en del av mitt förflutna. Jag lever idag, jag är inte död. Jag är 21 år, jag har fortfarande gott om tid på mig att både dra lärdom av all bråte jag samlat på mig, men också finns det gott om tid att samla på mig nytt, som förhoppningsvis är mer tilltalande. Jag måste bara samla kraft och mod för att ge mig ut för att stöta på nya ting.

Samtidigt som jag skriver dessa rader kommer jag fram till att det kanske är just det, lärdomarna, som är de undangömda skatterna i mitt förflutnas kartonger och jag tror man måste ha en acceptans gentemot sitt förflutna för att kunna se dem. Något som aldrig tidigare vart en möjlighet då jag var så uppslukad i mitt projekt att gömma dem. Jag har hela tiden vart rädd, livrädd, för att all bråte ska förinta mig om jag börjar gräva i det. Skära upp hela själen på de vassa kanterna. Men så kommer jag på mig själv med att sitta här idag, och andas. Jag klarade de verkliga situationerna, jag kom ur dem levande. Hur kan jag då vara så rädd för att mina minnen om situationerna, något som egentligen inte ens är hälften så illa som det var när det verkligen hände, ska förinta mig? Jag klarade det ju då. Jag vet att jag är i säkerhet nu. Bortom allt hemskt. Men så kommer de, hjärnspökena och retas med en. Jag tror att det kommer hända igen om jag tänker och fokuserar på det. En fullkomligt banal tanke, för många. Men jag vet ju. Egentligen.

Det gäller bara att intala sig själv tillräckligt många gånger, så kanske även jag tror på det tillslut.