empafaludi

.

.

För att kunna acceptera och dra lärdom från mitt förflutnas kartonger måste jag våga ställa fram dem, granska dem och verkligen vända på alla ting för att förstå dem. Förståelse och acceptans hänger nödvändigtvis inte ihop, men de hjälper varandra och gör det hela enklare. Jag inser att jag kan inte längre bara drömma om att det ska bli bra, att jag ska kunna acceptera mitt förflutna för att kunna gå vidare. Jag måste göra ett aktivt val och ta tag i det. Kartongerna kommer inte fram av sig själva.

Ett begrepp som omringar oss, ibland näst intill maniskt. Överallt. Varje dag. Hela tiden. Kärlek. Något som alla vill känna, något som det finns en så otroligt utmålad och tydlig bild om hur det ska vara och kännas.
På film innebär det lyckliga slut och ett beroende av varandra. En bild av att när man upplever denna känsla, detta sinnestillstånd så kan vi inte leva utan det. En väldigt dramatiserad bild av verkligheten om jag får säga det själv. För hur ofta kommer en riddare på sin vita häst, i en ståtlig rustning och räddar oss? Behöver vi ens bli räddade och från vad i sådant fall?
Bilden av hjälplösheten och beroendet av någon annan snurrar i mitt huvud. Jag behöver ingen riddare. Ingen behöver nog en riddare, egentligen. Ständigt detta beroende av någon annan. Att vår lycka, trygghet och vårt välmående ska hänga på någon annan. Någon annan som ska komma och rädda oss från vår ensamhet. Det är sorgligt. Ett beroende är aldrig något bra.
Att vara beroende av någon eller något indikerar bara på en stor självtvivlan och osäkerhet. Samtidigt som dessa budskap kring kärlek och vad det är haglar över oss så så får man ständigt höra hur man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Denna multimodalitet är det ingen som verkar fundera över. Denna dubbelmoral som samhället matar oss med, den glupskar vi i oss, utan minsta tanke om den kan innehålla något skadligt. Något som kan orsaka bieffekter. I detta fall skulle väl bieffekterna vara brist på egna åsikter, tankar och känslor.
Vi göds och blir feta och insmorda av färdiga budskap. Vi tycker om färdiga paket. All in one modeller. Slippa göra jobbet själv. Toppen. Människan blir bara latare och latare. Inte ens våra hjärnor behöver arbeta längre. Den stora massan går på autopilot. Men vad händer om systemet en dag plötsligt får kortslutning? Har vi ett back up system för våra tankar? För vår egen hjärna?
Svaret är enkelt. Nej. Det har vi inte. För hur känns det när vår färdigpacketerade bild, vårt köpta och uppätna paket inte visar sig stämma överrens med verkligheten? När vi blir sårade, när riddaren inte dyker upp, när vi inte får våra lyckliga slut? Då står vi där. Lurade på grisen i säcken, känner oss snuvade på vinsten och vet inte hur vi ska agera. Vart är handboken för våra känslor då?
Jag vill inte ha ett färdigt paket, en plan, för hur mitt liv ska te sig, hur jag ska känna kärlek eller tro att jag behöver någon annan för att må bra. Jag vill att vi själva ska få möjligheten att upptäcka vad kärlek är. Vad det innebär och hur det känns för just oss själva. Inte leva i någon falsk romantiserad bild av hur det borde vara. Hur många ställer sig frågan vad kärlek egentligen är, för sig själv? Jag är övertygad om att det är högst individuellt. Vad man själv trivs med och hur mycket av verkligheten man väljer att se. Jag vill vara den fria, självständiga person jag är. Jag behöver ingen riddare för att må bra, för att klara mig och kunna leva mitt liv, happily ever after. Men jag delar gärna livet med någon, eller flera. För att göra resan dit roligare och rikare.
Dock skulle jag aldrig någonsin vilja göra det till ett beroende, eller en självklarhet. Man ska aldrig ta någon för givet, inte ens sig själv. För man vet aldrig vad som kommer att hända, människor förändras, hela tiden.
Den du är idag kommer med största sannolikhet inte vara den personen du ser i spegeln om några år. Det är ju livets gång. Man utveklas och förändras av sina erfarenheter. Har man då ett beroende eller lever i ett inrutat mönster som vi kan kalla "samhällets livsidéal" hindrar man bara sig själv från att utvecklas och växa.
Då det ligger i vår natur och är något vi gjort från allra första början, när vi som små embryon utvecklas till människor som hela tiden växer och samlar nya intryck, så är det allt annat än naturligt att tillåta sig själv att fastna i ett förhållande, eller en livsstil som inte låter dig gå vidare. Jag tror att den rena, sanna och verkliga kärleken är när man träffar någon som förlänger en, när man lyfter varandra och hyllar varandras framgångar istället för att använda personen som ett substitut för att bekräfta sig själv och sin egen existens. För att må bättre själv. För att slippa vara ensam, för att bli räddad.
När man respekterar varandra och ger varandra precis det utrymmet man behöver för att kunna växa. När man finns där, hela tiden, utan att kräva varandra på vår individuella frihet. Där man tillåts vara sig själv, men även tillåter den andra att vara precis som den är och man ser inget behov av att förändra den människan för att den ska passa en själv eller för att personen i fråga ska bli ett föremål i bilden av kärlek.
När man ser knopparna och vårdar dem så de kan blomma ut. Där man ser en blomma som slår ut precis när den vill och i vilken form den vill och inte blir ens genmanipulerade frö som man förväntar sig se ut eller vara på ett visst sätt. Utan man finns där som växtnäring och väntar med spänning på vad nästa knopp eller blad har för struktur och specifik egenskap och man vet att oavsett hur dess utsago blir så ser man det vackra i dess unika utseende och egenskaper. Man har hela tiden en hunger för att få sin blomma att utvecklas och man tar aldrig för givet att växten man hjälper ska bära frukt som man själv kan glupska i sig. Utan man blir glatt överraskad om man får något tillbaka. Totalt osjälviskt och okrävande.
Man vet att blomman och den extra näringen klarar sig själva och att man inte är beroende av varandra, men man finns ändå där för varandra och tillsammans blir man så mycket starkare och kan skapa något helt fantasktiskt som man faktiskt inte kan skapa utan varandras exsistens. Ensam är stark, men tillsammans kan man bli starkare. Om man bara tillåter varandra det och samlar sina krafter och använder dem ihop istället för att lägga energin på att slå ut varandra och bli bättre själv, eller mata sitt ego med andras frukter.
Villkorslös kärlek. Ja det är vad vi borde leva i, det är dags att vårda och hjälpa våra frön omkring oss för att sedan blomma ut i alla möjliga färger och former på en stor sommaräng. Tillsammans.

Människan är så besatt i jakten på lycka att vi glömmer bort att stanna upp och faktiskt känna den. Lyckan finns där hela tiden, den är konstant. Det gäller bara att öppna sina ögon och sinnen för att få möjlighet att se och känna den. Den riktigt genuina lyckan är den som varken går att köpa eller jaga fram.
Lycka är att tillåta sig själv att leva det liv man vill och mår bra av. Att få känna sig tillfreds i sig själv som den person man är. Den som sade att lycka är något som man kan frammana genom olika ting hade så fel. Att avsäga sig alla måsten och kraven på att leva upp till samhällets noggrant målade bild av hur man ska vara, leva, se ut och känna för olika ting, är det enda sättet att kunna se sig själv i spegeln och få en bild av vem man verkligen är och vill vara. Hur man vill leva och vilka människor man vill omge sig med.
Lycka är ingen skatt eller något byte som ska jagas eller erövras. Lycka kan vara synonymt med att sprida och få tillbaka villkorslös kärlek. Där inga spel eller utspelade roller exsisterar. Där man kan vara sig själv och andas tillsammans i en enda stor lunga. Där man ser varandras kvaliteter snarare än förbättringsområden eller rent utav brister. För vem säger egentligen vad det är som utgör en bra och vacker människa?
Tillåt varandra att bara vara och fungera som vi gör. Total kärlek och respekt.
Lycka är ett sinnestillstånd av totalt välmående från själen till hjärtat, till hjärnan och ut. Försök inte förändra en människa eller dig själv för att hamna i harmoni och symbios med din nästa. Tillåt istället dig själv att få en insikt, ny erfarenhet och bli förvånad av våra olikheter. Hur fantastiskt det är. Hur människan har berikats med förmåga till individualitet. Att vi alla inte behöver gå på samma stig, samla lika strån till stacken.
Alla vet att ett pussel aldrig kan läggas med enbart lika bitar. Det behöver motsatser, men även likheter för att tillsammans kunna bilda en vacker helhet, en komplett bild. Det kan på vägen till denna helhet vara svårt att förstå eller föreställa sig hur olikheterna kan placeras bredvid varandra för att tillsammans skapa något nytt och något större.
Varje bit är unik och fyller ändå en otroligt viktig funktion. En funktion med möjlighet att tillsammans med sina nästa bitar skapa något nytt och spännande, men det går enbart att uppnå om vi är beredda på att placera oss bredvid varandra, ta varandras händer. Respektera och förstå hur våra olikheter kan komplettera varandra, om vi bara tillåter oss själva detta. Istället för att se olikheterna som något konstigt eller skrämmande, just för att de är så olika oss själva. En bit utgör inte ett helt färdigt pussel, vi behöver varandra, precis som vi är med de olika färgerna och formerna för att kunna skapa vår värld, vår helhet, vårt färdiga pussel. Vi är alla ute efter en helhet, vi söker alla efter något större.
Jag hör ständigt hur människor berättar hur de känner sig hela när de finner någon, en bit som passar sådär alldeles perfekt bredvid sig och därmed nöjer sig med det. Något som vi dock måste påminna oss om är att låta oss se oss omkring och vara öppna för nästa bit, att inse att man måste våga och vilja omge sig med fler pusselbitar för att vi ska kunna bygga vidare och utvecklas ytterligare. Tillåta oss att fascineras av andra bitar och respektera, acceptera och förstå att även om just en bit inte passar precis bredvid dig, så fyller den ändå en funktion och utan den kan inte bilden, pusslet eller världen någonsin bli hel, oavsett om dess färg och form är i direkt motsats till din egen.
Lycka för mig är att få utforka detta pussel, testa bitarna som dyker upp, fascineras av dom, lära mig nya saker och utvecklas tillsammans med dom. Att få känna att min bit, min kropp, min själ som kanske är olik din, ändå är livsviktig. Utan varandras färger, former, erfarenheter, kunskaper och egenskaper kommer pusslet aldrig bli helt, utan detta kommer det aldrig bli en vacker bild, i regnbågens alla fantastiska färger.

---

kärlek, fred och respekt
//emelie

 

Upp och ner.
Fram och tillbaka.
Upp och ner.
Skratt och skrik.
Välmående och illamående.
Livet som en berg- och dalbana.

Det är så fascinerande hur det kan svänga så fort. Vad för människor som går, vilka som stannar. Vilka man fastnar för. Vilka som fastnar för en. Vilka man gillar, vilka man inte klarar av. Vilka som sårar en, vilka man själv sårar.
Ibland träffar man någon som man bara vet alltid kommer finnas där, som förstår, som lyssnar, som håller om, som fångar en när man faller. Oavsett hur många andra som försvinner, så vet man. Den här personen finns där. Oavsett vad. Samtidigt som denna person vet att det är absolut ömsesidigt. I vanliga fall hade jag kallat det soulmate. Men tänk egentligen hur vackert det svenska språket kan vara. Själsfrände. Så mycket mer verkligt. Så mycket mer känslor bakom ordet. Sen kan man ju fundera på varför ord framkallar sånna känslor. Ord är ju faktiskt bara något som vi skapat för att förstå varandra. Alla ord har olika känslor och betydelser för alla. Ordet sommaräng ger mig gåshud. Antagligen för att jag kopplar det till en sinnesstämmning jag en gång hade på just en sommaräng. Eller en känsla jag vill ha på en sommaräng. Underligt. Hur som, det känns egentligen fånigt att med ord förklara hur du påverkat mig. Hur trygg jag känner mig med dig. Hur underbar du är. Men jag vet att bilder säger mer än tusen ord och denna säger egentligen allt i det här sammanhanget.

Vi ser på samma himmel, du och jag. <3