empafaludi

Jag vill ha det när jag inte kan få det.
När jag får det så vill jag inte länge ha det.
Då är det du som vill ha det.
Katt och råtta leken alla gånger.
Hela tiden.
Det är en evig chase.
Efter något som man inte vill ha när man verkligen har det.
När bytet är ditt, sitter du där och är missnöjd i alla fall.
Det var inte så spännande när man äntligen fick napp.
Samma som när man metar.. Du står på helspänn, väntar och väntar.
Så plötsligt, när du trodde att det inte längre fanns en chans.
Hugger nåt i andra änden.
Det är som en vacker lustfylld dans.
Du drar allt du kan, men bytet i andra änden sliter emot lika mycket.
Med all livskraft.
Så när du efter allt slit och släng dragit upp skatten, om du lyckades få upp den, är den tom.
Ändå kan man inte vara utan det.
Jakten är ett beroende i sig.
Spelar det då någon roll vad man jagar när bytet ändå inte är det viktiga?
Eller är det så att man väljer sitt byte, precis som djur väljer ut den ståtligaste hanen eller honan?
För att det är själva lusten efter det där speciella som driver en så hårt i jakten?

Det är helt knäppt att ens försöka förstå sig på det.
Kanske bäst att låta allt ha sin egna lilla gång.
Och vara det som jagar eller blir jagat.
För så har det alltid vart.
och kommer alltid vara?


Åh, vad man kan bli galen på sånt här.
Vad fan vill man ha?
Egentligen?