Music's the only thing that makes sense anymore, man. Play it loud enough, keeps the demons at bay.

Känner mig sådär uppriven på insidan, utan att egentligen veta varför. Är i min lilla bubbla och lyssnar till otroligt vackra toner av The Black Keys senaste album Brothers. Så jääävla bra. Blir sådär blödig av hela albumet. Älskar att det låter som 70-tals rock fast de släppte albumet -10. Det finns alltså hopp om framtiden att framtiden inte bara fylls av poppigt skit som spelas på radion. Riktiga jävla stjärnor de där karlarna!

Jag tänker på dig, mer än jag vill och borde. Jävla skit. Så förvirrande. Vad vill man egentligen ha? Man har ju en bild i huvudet om vad man vill och vad som är bra för en, så kan allt bara ställas på sned. Såklart. Livets ironi.

All those sleepless nights
And all those wasted days
I wish loneliness would leave me
But I think he's here to stay
What more can I do
I'm wringing myself dry
And I can't afford to lose
One more teardrop from my eye
The black keys sätter ord på känslorna.

Tur att jag har er, mina änglar. Skratten, alla leenden, kramar, fina ord, middagar, promenader, samtal och att få vakna med er vid min sida. Tankarna på det räddar mig i stunder som dessa.

peace.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0