Cinnamon coffee, Sophia Somajo och lite livsfilosofi
Som rubriken insinuerar.. Dricker kaffe, lyssnar på Sophia Somajo, ett svensk musikess, enligt mig. Otroligt att hon gjort hela plattan själv på sin laptop, därav namnet på albumet -laptop diaries. Sen sitter jag och funderar, i vanlig ordning. Och det blir alltid för mycket funderingar, i vanlig ordning. Känner mig lite som Sophia, sitter och plitar ner lite tankedagbok på min laptop.
Människan är stark. Mycket starkare än vad vi tror. Vi har ju större makt över våra liv och vårt välmående än vad många tror. Med rätt inställning klarar man allt.
Det är alltid lite udda människor, med galna och stora tankar som gör skillnad. Kolla bara på Copernicus och hans heliocentriska världsbild. Många, däribland påven med otroligt stor makt över människors åsikter och tankar, tyckte att han var skvatt galen. Skulle solen vara det som jorden kretsade runt? Nej, nej jorden måste ju vara universums mittpunkt. Ack så fel påven hade.
Det känns som ett bra bevis på att om man följer strömmen, tillåter sig själv att tänka inom boxen och inte våga vara lite udda, galen och knasig så leder det oftast inte till några större förändringar.
Varför ska det vara så tabubelagt att sticka ut ur mängden? Varför har samhället så mycket normer om hur man ska vara, tänka, se ut och agera? Det är ju mångfalden som gör världen så vacker och speciell.
Det är som att det skulle vara sommar året om, visst, jag älskar verkligen sommaren och skulle definitivt inte säga emot om att ha det så jämt. Men samtidigt, hur kul skulle det vara? Då skulle man ju inte uppskatta det lika mycket och få känna en längtan efter varma sommarnätter, att gå barfota i gräset, kunna gå ut som man är, utan att behöva bylsa på sig till modell michelingubbe.
Och.. lite så är det väl med allt. För mycket av det goda är aldrig optimalt.
Det är efter de tyngsta motgångarna som du känner att du verkligen lever. Då kan du uppskatta de verkligt fina stunderna i livet, oavsett om det handlar om sommarnätter, välmående, att få vara som man är...
Jag tycker vi alla ska bli bättre på att inte vara så lata och följa strömmen, att uppskatta mångfald i alla dess former och bara leva för det vi älskar, så länge det inte blir på bekostnad av andra.
Jag vill vara udda, galen, egen, tabu, bara jag får känna att det jag gör innebär en skillnad. Oavsett om det innebär att hjälpa en vän, vandra barfota sena sommarnätter, bidra till en hållbar utveckling, må bra, eller känna det ack så läskiga och svåra begreppet lycka.
Kärlek, fred och respekt - med dessa tre små ord i bakhuvudet kan vi uträtta stora ting, mina vänner.
Människan är stark. Mycket starkare än vad vi tror. Vi har ju större makt över våra liv och vårt välmående än vad många tror. Med rätt inställning klarar man allt.
Det är alltid lite udda människor, med galna och stora tankar som gör skillnad. Kolla bara på Copernicus och hans heliocentriska världsbild. Många, däribland påven med otroligt stor makt över människors åsikter och tankar, tyckte att han var skvatt galen. Skulle solen vara det som jorden kretsade runt? Nej, nej jorden måste ju vara universums mittpunkt. Ack så fel påven hade.
Det känns som ett bra bevis på att om man följer strömmen, tillåter sig själv att tänka inom boxen och inte våga vara lite udda, galen och knasig så leder det oftast inte till några större förändringar.
Varför ska det vara så tabubelagt att sticka ut ur mängden? Varför har samhället så mycket normer om hur man ska vara, tänka, se ut och agera? Det är ju mångfalden som gör världen så vacker och speciell.
Det är som att det skulle vara sommar året om, visst, jag älskar verkligen sommaren och skulle definitivt inte säga emot om att ha det så jämt. Men samtidigt, hur kul skulle det vara? Då skulle man ju inte uppskatta det lika mycket och få känna en längtan efter varma sommarnätter, att gå barfota i gräset, kunna gå ut som man är, utan att behöva bylsa på sig till modell michelingubbe.
Och.. lite så är det väl med allt. För mycket av det goda är aldrig optimalt.
Det är efter de tyngsta motgångarna som du känner att du verkligen lever. Då kan du uppskatta de verkligt fina stunderna i livet, oavsett om det handlar om sommarnätter, välmående, att få vara som man är...
Jag tycker vi alla ska bli bättre på att inte vara så lata och följa strömmen, att uppskatta mångfald i alla dess former och bara leva för det vi älskar, så länge det inte blir på bekostnad av andra.
Jag vill vara udda, galen, egen, tabu, bara jag får känna att det jag gör innebär en skillnad. Oavsett om det innebär att hjälpa en vän, vandra barfota sena sommarnätter, bidra till en hållbar utveckling, må bra, eller känna det ack så läskiga och svåra begreppet lycka.
Kärlek, fred och respekt - med dessa tre små ord i bakhuvudet kan vi uträtta stora ting, mina vänner.
I saw the light...
Det bästa sättet att presentera sig på är enligt mig inte det klassiska -hej-jag-heter-och-är-så här-många-år-mina-intressen- sättet. Nej, det är helt ointressant. För vad säger det om dig som person, hur du är, vilket intryck du ger anda..
Jag kan ibland verka lite trög i maskineriet då mina tankar gärna vill blomstra ut i någon fantasibubbla.
Jag sitter i en konversation, ska tända lampan i mitt fönster. Jag ser lampan. Mina tankar följer sitt mönster, och huvudet spinner iväg. Jag stoppar i kontakten i lampan, inget händer, -var är mitt ljus- rycker ut kontakten och sätter i den igen febrilt flera gånger, -VAR ÄR MITT LJUS- jag kollar på sladden, ser knappen, ett ljus går upp, bokstavligen talat -ahaaa juste knappen- ser på lampskärmen, lampan lyser, jag ler, lampskärmen är på sne
Jag börjar skratta. Jag är som lampan. Vi är EXAKT likadana. Jag kan vara lite trög, som när jag inte kommer på lösningen på ett problem -lampan ville inte tändas-. Det går en stund, sedan finner jag svaret -det går upp ett sken-. Ser glad ut -det lyser- och har huvudet -på sne-
Jag är knasig, jag är smart, glad och lite på sne, även om jag är konstig när får sånna här tankar att skriva ner i mitt första blogginlägg efter lite roligt, umgänge och folköl klockan sisådär 01, på en helt ovanlig måndagskväll.
Just det, för formalitetens skull, mitt namn är Emelie, Empafaludi, Äpplet, eller min personliga nyfunna favorit Candy Supreme.
... och jag skrev det här inlägget i en tredje ivägsprungen, blomstrande tankebubbla...
Jag kan ibland verka lite trög i maskineriet då mina tankar gärna vill blomstra ut i någon fantasibubbla.
Jag sitter i en konversation, ska tända lampan i mitt fönster. Jag ser lampan. Mina tankar följer sitt mönster, och huvudet spinner iväg. Jag stoppar i kontakten i lampan, inget händer, -var är mitt ljus- rycker ut kontakten och sätter i den igen febrilt flera gånger, -VAR ÄR MITT LJUS- jag kollar på sladden, ser knappen, ett ljus går upp, bokstavligen talat -ahaaa juste knappen- ser på lampskärmen, lampan lyser, jag ler, lampskärmen är på sne
Jag börjar skratta. Jag är som lampan. Vi är EXAKT likadana. Jag kan vara lite trög, som när jag inte kommer på lösningen på ett problem -lampan ville inte tändas-. Det går en stund, sedan finner jag svaret -det går upp ett sken-. Ser glad ut -det lyser- och har huvudet -på sne-
Jag är knasig, jag är smart, glad och lite på sne, även om jag är konstig när får sånna här tankar att skriva ner i mitt första blogginlägg efter lite roligt, umgänge och folköl klockan sisådär 01, på en helt ovanlig måndagskväll.
Just det, för formalitetens skull, mitt namn är Emelie, Empafaludi, Äpplet, eller min personliga nyfunna favorit Candy Supreme.
... och jag skrev det här inlägget i en tredje ivägsprungen, blomstrande tankebubbla...
