Att våga
För att kunna acceptera och dra lärdom från mitt förflutnas kartonger måste jag våga ställa fram dem, granska dem och verkligen vända på alla ting för att förstå dem. Förståelse och acceptans hänger nödvändigtvis inte ihop, men de hjälper varandra och gör det hela enklare. Jag inser att jag kan inte längre bara drömma om att det ska bli bra, att jag ska kunna acceptera mitt förflutna för att kunna gå vidare. Jag måste göra ett aktivt val och ta tag i det. Kartongerna kommer inte fram av sig själva.
Jag måste själv bära dem, med de vassa kanterna mot mina bara axlar. Det gör ont, men det är ett nödvändigt ont. Idag tog jag ett, för mig enormt steg. Jag bar fram en av de största kartongerna, som funnits med längst. Jag ställde den på bordet och öppnade den skräckslaget.
Samtidigt som jag känner ångesten välla över mig, när lådan näst intill exploderar känner jag en stor lättnad.
Jag har erkänt, för en av de personer jag döljt det för bäst, hur det faktiskt ligger till. Nu har jag öppnat lådan, passat över första föremålet och väntar spänt och nervöst på att se om jag får något gensvar. Jag vet ännu inte om jag är redo att visa alla föremål i lådan, eller om jag ens kommer kunnna säga något över huvudtaget. Jag vet inte alls vad som kommer härnäst, jag har faktiskt absolut ingen aning.
Men en sak vet jag med säkerhet. Något jag är stolt över. Jag vågade.
Kommentarer
Trackback
