empafaludi

Ett begrepp som omringar oss, ibland näst intill maniskt. Överallt. Varje dag. Hela tiden. Kärlek. Något som alla vill känna, något som det finns en så otroligt utmålad och tydlig bild om hur det ska vara och kännas.
På film innebär det lyckliga slut och ett beroende av varandra. En bild av att när man upplever denna känsla, detta sinnestillstånd så kan vi inte leva utan det. En väldigt dramatiserad bild av verkligheten om jag får säga det själv. För hur ofta kommer en riddare på sin vita häst, i en ståtlig rustning och räddar oss? Behöver vi ens bli räddade och från vad i sådant fall?
Bilden av hjälplösheten och beroendet av någon annan snurrar i mitt huvud. Jag behöver ingen riddare. Ingen behöver nog en riddare, egentligen. Ständigt detta beroende av någon annan. Att vår lycka, trygghet och vårt välmående ska hänga på någon annan. Någon annan som ska komma och rädda oss från vår ensamhet. Det är sorgligt. Ett beroende är aldrig något bra.
Att vara beroende av någon eller något indikerar bara på en stor självtvivlan och osäkerhet. Samtidigt som dessa budskap kring kärlek och vad det är haglar över oss så så får man ständigt höra hur man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan. Denna multimodalitet är det ingen som verkar fundera över. Denna dubbelmoral som samhället matar oss med, den glupskar vi i oss, utan minsta tanke om den kan innehålla något skadligt. Något som kan orsaka bieffekter. I detta fall skulle väl bieffekterna vara brist på egna åsikter, tankar och känslor.
Vi göds och blir feta och insmorda av färdiga budskap. Vi tycker om färdiga paket. All in one modeller. Slippa göra jobbet själv. Toppen. Människan blir bara latare och latare. Inte ens våra hjärnor behöver arbeta längre. Den stora massan går på autopilot. Men vad händer om systemet en dag plötsligt får kortslutning? Har vi ett back up system för våra tankar? För vår egen hjärna?
Svaret är enkelt. Nej. Det har vi inte. För hur känns det när vår färdigpacketerade bild, vårt köpta och uppätna paket inte visar sig stämma överrens med verkligheten? När vi blir sårade, när riddaren inte dyker upp, när vi inte får våra lyckliga slut? Då står vi där. Lurade på grisen i säcken, känner oss snuvade på vinsten och vet inte hur vi ska agera. Vart är handboken för våra känslor då?
Jag vill inte ha ett färdigt paket, en plan, för hur mitt liv ska te sig, hur jag ska känna kärlek eller tro att jag behöver någon annan för att må bra. Jag vill att vi själva ska få möjligheten att upptäcka vad kärlek är. Vad det innebär och hur det känns för just oss själva. Inte leva i någon falsk romantiserad bild av hur det borde vara. Hur många ställer sig frågan vad kärlek egentligen är, för sig själv? Jag är övertygad om att det är högst individuellt. Vad man själv trivs med och hur mycket av verkligheten man väljer att se. Jag vill vara den fria, självständiga person jag är. Jag behöver ingen riddare för att må bra, för att klara mig och kunna leva mitt liv, happily ever after. Men jag delar gärna livet med någon, eller flera. För att göra resan dit roligare och rikare.
Dock skulle jag aldrig någonsin vilja göra det till ett beroende, eller en självklarhet. Man ska aldrig ta någon för givet, inte ens sig själv. För man vet aldrig vad som kommer att hända, människor förändras, hela tiden.
Den du är idag kommer med största sannolikhet inte vara den personen du ser i spegeln om några år. Det är ju livets gång. Man utveklas och förändras av sina erfarenheter. Har man då ett beroende eller lever i ett inrutat mönster som vi kan kalla "samhällets livsidéal" hindrar man bara sig själv från att utvecklas och växa.
Då det ligger i vår natur och är något vi gjort från allra första början, när vi som små embryon utvecklas till människor som hela tiden växer och samlar nya intryck, så är det allt annat än naturligt att tillåta sig själv att fastna i ett förhållande, eller en livsstil som inte låter dig gå vidare. Jag tror att den rena, sanna och verkliga kärleken är när man träffar någon som förlänger en, när man lyfter varandra och hyllar varandras framgångar istället för att använda personen som ett substitut för att bekräfta sig själv och sin egen existens. För att må bättre själv. För att slippa vara ensam, för att bli räddad.
När man respekterar varandra och ger varandra precis det utrymmet man behöver för att kunna växa. När man finns där, hela tiden, utan att kräva varandra på vår individuella frihet. Där man tillåts vara sig själv, men även tillåter den andra att vara precis som den är och man ser inget behov av att förändra den människan för att den ska passa en själv eller för att personen i fråga ska bli ett föremål i bilden av kärlek.
När man ser knopparna och vårdar dem så de kan blomma ut. Där man ser en blomma som slår ut precis när den vill och i vilken form den vill och inte blir ens genmanipulerade frö som man förväntar sig se ut eller vara på ett visst sätt. Utan man finns där som växtnäring och väntar med spänning på vad nästa knopp eller blad har för struktur och specifik egenskap och man vet att oavsett hur dess utsago blir så ser man det vackra i dess unika utseende och egenskaper. Man har hela tiden en hunger för att få sin blomma att utvecklas och man tar aldrig för givet att växten man hjälper ska bära frukt som man själv kan glupska i sig. Utan man blir glatt överraskad om man får något tillbaka. Totalt osjälviskt och okrävande.
Man vet att blomman och den extra näringen klarar sig själva och att man inte är beroende av varandra, men man finns ändå där för varandra och tillsammans blir man så mycket starkare och kan skapa något helt fantasktiskt som man faktiskt inte kan skapa utan varandras exsistens. Ensam är stark, men tillsammans kan man bli starkare. Om man bara tillåter varandra det och samlar sina krafter och använder dem ihop istället för att lägga energin på att slå ut varandra och bli bättre själv, eller mata sitt ego med andras frukter.
Villkorslös kärlek. Ja det är vad vi borde leva i, det är dags att vårda och hjälpa våra frön omkring oss för att sedan blomma ut i alla möjliga färger och former på en stor sommaräng. Tillsammans.